Fick tillbaka min mens i måndags! Inte alls roligt. Har vart så himla skönt att vara utan den men nu så är det dags igen då :(
Man känner sig så fånig för mensvärken gör ju ont och så klagar man. Jag menar man har ju överlevt förvärkar och fött barn och grejer och så klagar man över mensvärk? Well... Skönt att klaga av sig ibland :)
Har börjat med p-piller -- Monestrel. Är tydligen samma hormoner som i hormonspiral så stor chans att mensen försvinner :D Dock kan tydligen ägglossningen bli jobbigare men eh! Billigare än att köpa blöjor haha.
Man har som sagt blivit bra hurtig nu när man fått barn.
Gick fram och tillbaka med Sebbes mormor på långpromenad på över 1h.
Ska snart börja träna judo igen. Tänkte börja imorgon om Sebbe gillar ersättningen
så kan David mata om han blir hungrig när jag är borta.
Så kan väl visa hur min mage ser ut nu, 3 mån efter förlossningen. Fick finfina märken. Men de har blivit lite mindre men de är ju ganska synliga fortfarande som ni ser...
GICK NER UNGEFÄR 12KG EFTER FÖRLOSSNINGEN OCH HADE 7 KG KVAR.
NU HAR JAG GÅTT NER UNGEFÄR 2KG. MEN DET ÄR BARA PÅ PROMENADER OCH AMNING
SÅ SAKTA MEN SÄKERT GÅR DET :)
Eller ja dagis som jag kallar det. Hädanefter kommer jag hanvisa som dagis men så vet ni vad jag menar :)
Jo, jag och David vill sätta Sebbe på dagis när han blir 1år. Just för att vi har inte råd att gå hemma hur länge som helst, och sen tror jag fullt på att dagis inte är dåligt för barnen. Det finns forskning som visar att barnen inte är mogna nog förrän vid 3 års ålder för en separation, men hur många har råd att gå hemma i 3år? Inte många iaf. Och ärligt talat så även om många säger att forskningen inte visas för att regeringen inte tycker den är gynnsam. Men kom igen, de har väl egna barn? Och skulle de då göra så mot sina barn bara för att det är "gynnsamt" även om det var dåligt för dom? Tror knappast det.
Och sedan det här med forskning, jag menar det finns ju inte mycket forskning om människor där det inte finns en annan forskning som motsäger det. För människor är så olika och det är så mycket som påverkar. Vissa barn kanske inte passar förrän de är 3 men många fungerar det alldeles utmärkt även när de är 1. Det finns forskning som visar att barn är som mest inlärningsbara vid 1 och därför att andra som inte gått på dagis har vart senare i utvecklingen. Men så finns det då forskning som visar att barn som blivit separerade för fort har större chans att bli deprimerade.
Nu säger jag inte att barn ska behöva gå på dagis 8h om dagen. Man vet ju hur trött man själv är efter en sån dag. Men några timmar, om det är ett bra dagis med lagom barn och engagerade pedagoger så tror jag inte att det är negativt. Och kanske inte behöver gå 5dar/vecka men 2 dagar 4h om dagen så man hinner jobba. Är det så illa? Är det inte värre om man ska ha föräldrar som nojar över ekonomin och stressar över det för att man går hemma?
Och om man nu bestämmer att man vill och kan gå hemma - fint för er! Och kan man inte det så varför inte? Varför kan man inte bara få göra det som känns bäst för sin familj utan att någon ska klanka ner på det?? Är 50% av alla mammor dåliga mammor bara för att de inte har råd att gå hemma och vill ge sitt barn grejer, eller är de andra dåliga för att de vill behålla sitt barn lite längre?
För fortfarande om det var så jävla illa för barnen, skulle de verkligen tillåta det bara för att tjäna pengar? Visst är dagens samhälle pengastyrt, men vi är ju fan inte så giriga att vi försöker sabba nästa generation. För då kostar det ju mer pengar att försöka fixa dom. Och då har dom ju förlorat pengar?
Massa svammel men men så blir det kvart i 1 på natten.
Nu när man är mammaledig så har man ju lite tid över till att fundera på en massa.
Ekonomi, jobb, fler barn, framtiden i allmänhet. Lite jobbigt men måste ju fundera på såna saker nu. Jag börjar ju faktiskt bli "vuxen" nu :P
Men till att börja med är jag sugen på att börja plugga. Jag har två saker jag vill utbilda mig till, psykoterapeut eller barnmorska. Båda kräver utbildning innan och sen vidare utbilda sig till dessa två. Alltså tar det ett x antal år innan man är klar. Men då är frågan - hur går det att plugga och vara mamma innan han börjar på dagis t.ex? Och som många när dom ska ha tentor stänger dom in sig och bara pluggar, hur går det med en liten? Och läsa på halvfart känns ju inte så roligt då det lär ta 48år innan man är klar. Och ska jag annars plugga på distans och försöka jobba samtidigt? Orkar jag det med igen, en liten? Jag har ingen aning om hur det är att plugga på högskola. Och så vill man ju ha det ganska bra rent ekonomiskt också. Vill ju inte behöva ta alltför höga studielån. Och sen säger vi att jag väljer ett program och så är det fel sen! Och annars när jag väl bestämt mig kommer jag säkert komma på något annat jag vill göra...
Hur har ni med barn gjort, och ni andra hur skulle ni ha gjort?
Och skulle jag bli gravid igen hur skulle det bli med studierna då? Kanske får planera in nästa barn men vill ju inte planera alltför mycket och inte vänta för många år.
Vad tycker ni är bra ålder mellan barnen?
Det här med föräldraskap och ha ett liv samtidigt är fan inte lätt!
Det var ju verkligen det mest fantastiska som jag någonsin varit med om. Allt som allt tog ju min förlossning 5h så det kunde verkligen vart värre! Men efter 2v ville han komma ut helt enkelt :) Skrev inte allt i min berättelse för då skulle det ha blivit för långt att läsa så det här är väl mer komplettering :P
Så fort barnet har kommit ut så försvinner all smärta! Ganska otroligt. All ryggont och höftsmärtor man hade under graviditeten är borta och all smärta under förlossningen - helt försvunnen. Däremot blev den utbytt mot att man är trött som fan då det känns som att man försökt trycka ut en apelsin genom näsan. Och fy satan vad öm man var! När jag gick på toa så fick man spola vatten på underlivet för aaaaj vad det sved! Även om man spolade vatten gjorde det ont. Även efter när vi kommit hem från bb fick jag fortsätta spola vatten.
Något som jag reagerade på var att när jag skulle gå på toa och kände på magen och upptäcker att den inte var där blev jag nästan ledsen. Liksom en tid i mitt liv som var över, sen kom jag på att jag hade min son i Ds famn och då blev jag glad igen. Men det tog flera dagar innan jag kom över känslan av att något fattades!
För det kan jag säga, det är inte förlossningen som är det jobbigaste. Det mest smärtsamma ja, men det är jobbet med kroppen efteråt som är det dryga. Du blöder (vissa upp till 2 månader och längre), man är öm, trött, tuttarna läcker och man kissar på sig! Japp ni läste rätt, man kissar på sig. Man måste gör knipövingar men det hjälper inte på en gång så under tiden kissar du på dig. När du reser dig upp, lyfter något, nyser eller bara anstränger dig lite så läcker det till. Det bidrar yttligare till att man kan säger ganska äcklig efteråt...
Och rent fysiskt ska man ju kunna ha sex efter en vecka. Skulle aldrig falla mig in. Lite tråkigt för nu efteråt så har min sexdrift helt försvunnit. Dels för att man är kroniskt trött av att ta hand om småbarn, det är ont om tid, dels för att jag känner mig inte så sexigt med min rödrandiga och degiga mage och dels för att jag är rädd för hur det ska kännas. Jag har ju faktiskt fött barn, klart som fan att saker har ändrats "där nere"! Men ja, sex is a no no for me just nu. Kanske kommer lite senare :)
Kanske kommer på mer saker sen att skriva, men annars undrar ni över något så är det bara att fråga! Jag svarar på allt jag kan svara på ^^
Jag och min sambo har bestämt att lillen ska döpas. Vi hade kanske funderat på namngivning istället då D inte är så himla kyrklig av sig, men så visade det sig att han vill hålla på traditionerna och ha ett dop. Vi har redan bestämt gudföräldrar och dom har tackat ja så det är bra :D
Men så sitter jag och tänker, om han inte vill bli döpt då? Jo han kan ju klart gå ur svenska kyrkan när han blir äldre. Jag skulle tycka det var tråkigt, men det är hans val. Men det är det ju inte om han blir döpt, det är inte han som väljer det. Om vi tar konfirmation t.ex så kan han ju döpas innan (vuxen/ungdomsdop) men då kanske han önskar att han blev döpt när han var liten. Jag kommer egentligen bara på en riktig anledning och det är väl att det är fint och ja, det är en tradition.
Men så har man bestämt att han ska döpas, i vilken kyrka? Jag är lite kräsen. Vill gärna ha någon som betyder något för mig eller D. Jag är inte så förtjust i jättestora kyrkor, inte för små och "jättekyrkliga" heller. Och inte typ citykyrkor eller vad jag ska kalla dom. Men hur kräsen får man bli liksom? Blir ju nästan arg på mig själv :P
Hur resonerar ni andra?
Här är kyrkan jag är döpt i. Skulle vara kul för den är liten och ligger lite utanför Västerås.
Skulle vara kul då jag är döpt här, men den så "jättekyrklig". Förstår ni?
7
Och så finns det den kyrkan jag konfirmerade mig i. Den gillar jag! Men man tappar den där känslan av lite mindre och inte lika inimt typ :P
Och sen ska ju D ha något att säga till om också och då blir det fler kyrkor att tänka på.
ATT DET SKA VARA SÅ FÖRBANNAT SVÅRT!
I nästan 7 veckor har jag haft dig, den finaste i hela världens hos mig! Jag är mamma... Det känns fortfarande ganska orealistiskt! Att något så litet kan betyda så mycket så fort. Det är verkligen ett litet underverk.
Det känns fortfarande som att det inte riktigt är sant men samtidigt känns det som att det inte funnits en tid då jag inte var mamma. Det är liksom så man identifierar sig nu - Carro, mamma till Sebastian!
Jag känner att jag har förändrats en hel del under det förra året. Jag känner mig nästan lite tråkig för det blir att det barn är det mesta jag pratar om. Jag försöker att inte göra det men det är ju så svårt! Mitt liv har förändrats något kolossalt och det är för barnet. Man vill ju prata om stora saker och det här är det som är stort för mig nu.
Den 27e November 2011 är den största dagen i mitt liv hittills. Just nu kan inget klå det.
Carro - mamma till Sebastian. Underbart. Kärlek vid första ögonkastet!
Inte att jag på något sätt vill spola tillbaka tiden för att bli av med Sebastian. Han är det bästa som någonsin hänt mig! Han och David är killarna i mitt liv <3
Men det jag ångrar är att jag inte njöt mer av graviditeten! Alltså t.ex dokumenterade mera, hitta andra gravida mammor och verkligen njöt! Nej jag gick runt och var orolig för förlossningen och jag tror inte riktigt jag fattadevad som försiggick. Magen växte och allt men jag kunde liksom inte knyta an... Klagade bara på hur ont jag hade och hur trött jag var osv. Inte njöt som första sparken. Mot slutet var det så mycket gnäll men att vara gravid är ju en sån vacker sak som inte alla får gå igenom och som man inte går igenom så många gånger!
Dock vill jag verkligen ha ett till barn. Inte nu, ett litet monster i taget. :)
Men när jag blir gravid igen så tänker jag verkligen njuta! Inte njuta av smärtan men just det att man kan slappna av mer. Vet ju vad som försiggår då och vad som kommer hända. Vi får se vad framtiden innehåller :)
När jag var höggravid och alla sa att gravida är så vackra sa jag att de var dumma i huvudet, men nu vet jag faktiskt vad det är dom menar!
Här är jag (3 nov-11) 10 dagar innan BF!
