Det är underbart att ha barn och det är världens mysigaste ibland. När han ler eller gurglar, eller bara myser mot mitt bröst eller när han sover! Men gud vad det kan driva en till att man blir knäpp ibland. Man vet att man måste ge upp sömnen men man förstår verkligen inte hur tungt det är att gå upp till barngråt innan man är i den sitsen. 
Det är jobbigt att vakna först och främst och det gör ont i själen när de små liven skriker men man kan inte riktigt tycka synd om dom när de skrikit eller vägrat somna 4 på morgonen. Jag vet att de inte har någon dygnsrytm och att såhär i början är det jag som får ställa om mig men min hjärna har inte fattat att om han inte vill sova på natten utan på dagen så får jag sova på dagen. Men då vill inte "jag" sova för att det är dag! Och när han skriker fast man matat, bytt på dom och vaggat dom i en timme då sätter jag mig nästan ner och gråter själv. För det gör ont i själen (och i tuttarna) när dom små liven skriker och man vill ju hjälpa!

Så nu har jag gnällt klart. Ursäkta ordbajsandet men jag är lite trött ^^

Men jag kan säga till alla blivande mammor (första gången då för andra gången vet man ju lite bättre vad man håller på med ^^) att man älskar sitt barn när det är i magen men det är ingenting mot när det väl "är ute". Det är galet hur fort något så litet kan betyda så mycket.